Vår känslor

Imorse fick jag massa vår känslor även om det såg kallt ut. Igår kväll pusslande barnen inför påsken och imorse flätade jag Lisas hår med samma tema :-) gult och glatt! :-)

Ha en underbar dag, allihopa!! 

Det var länge sedan

Jag glömde ju helt och hållet att det finns en liten mapp i min blogg som handlar om min kärlek till flätor och hår. =) Jag brukar ladda upp bilderna på instagram som jag har skaffat mig inte så länge sedan. Får bli bättre på att uppdatera här med.
Var så god, här kommer dagens frisyr, det tog kring 15 minuter att fixa det.

Frisyr

Jag har alltid velat ha en tjej, en dotter och nu har jag en. Jag har ett litet intresse - fläta håret. :-) och min Lisa hjälper mig med det. Tack vare att hon finns kan jag bevara mitt intresse levande. Det låter hur fånigt som helst men så är det. :-)
Här kan jag lägga in bilder på mina idéer, frisyrer som jag skapar av Lisas hår. Tur att de flesta gångerna sitter hon stilla och låter mamma "leka av sig".
Var så god, här kommer dagens bilder. 

Ingen sade att det skulle bli lätt

Väntan på nya organ. Hur länge kommer man stå på väntelista? Ingen sade att det skulle bli lätt att gå och vänta på ett telefonsamtal, det enda telefonsamtalet som vänder upp och ner vår verklighet. Ingen sade heller att det skulle bli så sjukt svårt att leva i väntan. Dagarna har blivit så annorlunda, jag lyckas inte göra färdigt något som jag har påbörjat. Att göra listan växer hela tiden och krafterna bara sprids, inget blir gjort till hundra procent. Jag känner att jag blir långsammare i mina tankar och rörelser. Inget fungerar vissa stunder, man vill bara blunda och glömma.
Senaste dagarna har jag slutat vara rädd för transplantationen, för själva operationen. Jag har fått en ny rädsla, som bara växer och skapar en fobie inom mig. Jag vet att någon måste dö för att mitt barn ska ha en chans att få leva. Det barnet ska vara yngre eller lika gammalt som min dotter är. Någonstans lever en familj som är totalt omedvetna om att snart, inom närmaste månaderna, eller året, eller ett par år händer det som inte får hända. De kommer förlora sitt barn, en tjej eller en kille som de har älskat starkt och gränslöst. De kommer att ta det svåraste beslutet i sitt liv, ge bort organ som tillhörde deras barn, deras älskade unge. De kommer kalla det för GÅVA. En gåva som vi, föräldrar till ett sjukt barn, kommer mycket gärna tacka JA till, med ett stort medvetande om att deras barn har dött. Den underbara gåva kan och ska ändra vårt barns liv. Det blir den enda möjligheten att få kunna leva när annans liv är redan borta. Hur kan man ta emot en sådan ovärderlig gåva? Hur kan man någonsin kunna tacka så det känns tillräckligt både själ och kroppsmässigt? Det kommer aldrig finnas ord som kan förklara hur tacksam, djupt, mycket djupt tacksam man är för den gåva.
Man går och väntar på ett samtal och hoppas, hoppas starkt på att det inte dröjer för länge. Att allt handlar om månader, inte år, för att ingen vet om man har så lång tid på sig i denna vänta.
Jag lär mig att acceptera livet och anpassar mig efter nya vägar som man får svänga in på, som man måste svänga in på.
Den nya vägen ska heta "Lisas friska liv", vi är inte framme än, allt handlar om tålamod, jag kan inte tänka mig något annat för min dotter. 

Klara, färdiga...... VÄNTA

I onsdags gjorde vi sista undersökningar inför transplantationen. Och jag slutar aldrig bli förvånad över Lisas provresultat. Allt är i topp skick, även tandläkaren tyckte att vår mun var fantastisk hel och  ren. Om man skulle kunna borste ifrån Lisas grundsjukdom, hade man knappt kunnat säga att hon var mycket sjuk. Men det är hon och vi inte kan göra någonting åt det. Up och down. Är lite ledsen idag över allting, det var jag i onsdags med. När jag var på hockey med Alex, alla föräldrar stod och pratade med varandra, nästan alla i alla fall, vissa skrattade, andra - bara tittade på sina barn. Och jag kände mig så sjukt ensam och liten. Jag förstår ju att de  kände varandra sedan tidigare, de pluggade tillsammans eller jobbade på samma ställe. Fast det hjälpte inte alls, jag var ändå ledsen och kunde inte hjälpa mig att strunta i det. Vissa dagar mår man bättre, vissa mår man sämre. Det gör Lisas kropp med. Och därför behöver hon nya organ innan hon mår så dåligt att det kan bli för sent.
Ibland tappar man bort sig själv och det är svårt att hitta tillbaka. Det var bara två dagar sedan jag var på topp och kände mig glad och lycklig. Det vände snabbt, utan varning. Det var nog det menade Lisas sjuksköterska, när vi sågs sist. Att även om man accepterar läge och lär sig att leva i väntan, kommer man nå botten vissa perioder för att det inte lätt att vara glad hela tiden när man egentligen vill bara gråta.
Min medicin för idag - hämta Alex tidigare från skolan, få mamma - Alex tid, köpa skor till honom, ta en lunch och bara vara en stund.


Jag ska vara nära dig dag och natt
Tills vi tar oss hem igen, älskling min,
Jag ska dela med dig gråt och skratt
Resten av mitt liv, förevig din.





Att man