Det blir en tuff dag

Om två veckor ska vi åka till Göteborg på transplantationsmöte. Jag får ont i mage jag bara tänker på det. Vilka frågor ska vi ställa, kommer alla svar sjunka in, finns det hopp i det hela? Jag tänker ofta på den dagen då telefonen ringer och man får höra,-"organen är på väg, sätt er i bilen så fort det går". Sedan ska det skrubbas, förberedas och det värsta - lämna vår gumma för transplantation. Så många gånger som jag tänkt på det....var ska vi lämna våra andra barn, hur fort får vi rum på Ronald, kommer det gå bra, hur många timmar tar det, hur mycket ont kommer stumpan ha när det är över. Vem fick mista sitt barn för att "rädda" min dotter? Vad barnet heter? Hur ska jag i hela världen kunna bli tillräckligt tacksam för deras "gåva", till den chansen att få ha min dotter kvar i mitt liv när deras barn inte lever längre och kommer aldrig kunna krama eller pussa dem, säga "mamma", hålla dem i handen gåendes till skolan....
Hemskt att kunna tänka som jag gör. Men när vi bodde på Ronald (efter födelse och första operation) och en liten tjej gick bort,tänkte jag direkt på hennes tarmar som min dotter behövde som ingen annan. Det värsta var att jag inte ens skämdes för mina tankar, jag var så rädd att Lisa skulle dö vilken dag som helst så jag letade efter små möjligheter att få rädda hennes liv. Vad lite man förstod om hennes sjukdom i början av den långa Hirschprung resa. Man kunde inte ens ta tjejens tarmar även om man kunde för att hon var äldre en Lisa, bara tre månader äldre, men det räckte.
Tiden räcker inte, nu vaknar min älskade Liam och påminner mig om att här och nu ska man leva, att framtiden kommer till oss när det är dags. Så jag slutar skriva nu och går till min vardag, till mina underbara barn. Idag ska det städas, lekas och grillas till lunch.
Förväntar mig en fin söndag med lite mer värme i mitten av april