Trevliga grannar

Under Lisas sjukhusvistelse brukar vi bo på Ronald Mc Donalds Huset. Det gör vi denna gången med. Olika gånger träffar man olika personer, olika familjer och situationer men samma sorg till svårt sjuka barn. Ibland pratar man mer med folk och ibland sägs knappt ett ord, bara det som måste sägas, för att man är uppfostrad att göra det. Ibland nickar man bara istället för Hej men alla förstår att man hälsar. 

Ikväll kom jag och Mattias ner till köket för att ta lite kvällsmat efter vi hade lagt barnen. Lisa och mormor sover på sjukhuset. I samma matsal satt ett ungt par, de fikade och pratade. Plötsligt undrade de om vi skulle vilja ha lite blåbärspaj med vaniljsås som de hade över. Först tackade jag nej till det men efter samma fråga igen tog jag gärna emot formen med hälften av pajen kvar och såsen. Det kändes lite pinsamt sade jag till dem men fick höra upprepade gånger att det var kul att de kunde dela  pajen med andra. Den var varm, just från ugnen och blåbären var saftiga och mycket goda. Mattias bryggde lite kaffe strax innan de frågade oss om pajen så det blev en helt perfekt kvällsfika på lördag kväll. 

En sådan liten grej och vad mycket den gjorde för oss. Plötsligt kände man sig inte ensam längre, andra brydde sig, även om vi inte ens kände varandra. Även om vi var under ett och samma tak just en viss period, utan att veta vad vi alla hette. Bara en vänlig gest.