Svåra frågor

Idag var det en vuxen kväll. Mina föräldrar passade barnen, jag och älsklingen åt på restaurangen innan vi gick på teater och skrattade i 80 min tack vare Henrik Hjelte och hans föräställning "Pappan". Det blev en super, helt underbar kväll.
Vi pratade massor när vi åt middag och det gällde Lisa, i 90%, av tiden som vi tillbringade där. Det var frågor runt om kring pumpar och väskor, dropp, sjukhus.  Allt bara flöt på tills jag fick en fråga från Mattias som kom från ingenstans. Jag visste ju svaret och den frågan ställde jag väldigt ofta till mig själv. Men ändå var jag lite förvånad över att få höra den just då.
- HUR LÄNGE TROR DU KOMMER LISA LEVA?
Vill man veta det? Nej, tack. Men ja, det vill jag, eller inte? Gör det något om jag får veta det? Lever man då på ett annat sätt? I väntan på döden? Eller försöker man springa ifrån den? Nej, jag vill inte veta.
Jag försöker övertyga mig själv att Lisa lever länge, att hon blir rätt gammal, att hon tittar tillbaka på sitt liv och får ett leende på läpparna för att hon tycker hennes liv har varit underbart och minnesvärt.
Vad kom den frågan ifrån? Det är ingenting vi brukar prata om längre. Och i så fall är det jag som ställer sådana frågor. Plågar det Mattias? Tänker han mycket på det men låter bli att prata?
Imorse sade älsklingen:
- när jag blir stor ska jag gifta mig. (Paus). Ska gifta mig med en prins.
Fröken planerar bli vuxen och jag litar på henne, kan inte göra något annat än att hjälpa henne med det.
Ingen vet hur länge han/hon lever. Men de hoppas på ett långt och friskt liv. I vår tur hoppas vi på att Lisa lever länge och mår så bra hon bara kan. Resten ordnar sig.
Så därför svarar jag så här:
- ja, älskling, jag tror Lisa kommer att bli gammal. Det är det vi hoppas på, eller hur?