En dag i taget, lev nu, och bara nu för att du vet aldrig vad som händer inom närmaste timmarna. Det är det som jag försöker att lära mig, leva i nuet.
Senaste dagarna märkte jag att Lisa var lite annorlunda, lite tröttare än vanligt, lite gnälligare, inte alls hungrig. Hon småklagade om ont i sina ben, men mest på nätterna och jag försökte lägga det över på växtvärk. Jag ville bara inte tänka mig att det kunde vara någon infektion på gång. Jag försökte tänka positivt i flera dagar men idag ville Lisa inte ens lämna sängen. Hon orkade inte gå och beskrev tydligt hur hennes mage mådde och ont i benen ökade. Det gick inte att "hitta på" förklaringar till hennes mående. Allt jag kunde tänka på var kommande sepsis. Jag hoppas fortfarande att jag har fel och att det är inget. Men tyvärr, något är det. Och det kan vara allt från en vanlig tarmbakterie till jag vet inte vad.
Det var inte så länge sedan vi fick en ny CVK. Det känns extra jobbigt ifall vi behöver opereras igen för att dra ut CVK och lägga in en tillfällig, gå på antibiotika och opereras en gång till för att få en ny CVK. Jag lär mig att tänka positivt, att någon gång har jag fel och Lisa är bara lite förkyld eller det är bara växtvärk. Man måste ju hoppas på det bästa.
Tar ett djupt andetag under tiden jag ser hur nattsjuksköterskan kopplar på vancomycin. Det blir två timmar vid första dos för att undvika biverkningar som inträffade i somras. Då Lisa blev lite svullen och röd i ansiktet. Meronem tillkommer senare under natten. De två starka antibiotika som slår ner redan så svaga och dåligt fungerande tarmar. Men utan dem är det så svårt att bli av med infektioner. Tänk om hon blir resistent? Vad gör vi då? Man får uppleva nya nivåer av rädslor och ovetande. Men det vill jag inte tänka på. Det räcker som det är nu.
Imorgon blir det en ny dag. Läkarronden. Lite provresultat. Planering. Väntan. Väntan. Väntan. Provresultat. Avstämning.
Hoppas att jag har fel. Att det är inget..
God natt
Senaste dagarna märkte jag att Lisa var lite annorlunda, lite tröttare än vanligt, lite gnälligare, inte alls hungrig. Hon småklagade om ont i sina ben, men mest på nätterna och jag försökte lägga det över på växtvärk. Jag ville bara inte tänka mig att det kunde vara någon infektion på gång. Jag försökte tänka positivt i flera dagar men idag ville Lisa inte ens lämna sängen. Hon orkade inte gå och beskrev tydligt hur hennes mage mådde och ont i benen ökade. Det gick inte att "hitta på" förklaringar till hennes mående. Allt jag kunde tänka på var kommande sepsis. Jag hoppas fortfarande att jag har fel och att det är inget. Men tyvärr, något är det. Och det kan vara allt från en vanlig tarmbakterie till jag vet inte vad.
Det var inte så länge sedan vi fick en ny CVK. Det känns extra jobbigt ifall vi behöver opereras igen för att dra ut CVK och lägga in en tillfällig, gå på antibiotika och opereras en gång till för att få en ny CVK. Jag lär mig att tänka positivt, att någon gång har jag fel och Lisa är bara lite förkyld eller det är bara växtvärk. Man måste ju hoppas på det bästa.
Tar ett djupt andetag under tiden jag ser hur nattsjuksköterskan kopplar på vancomycin. Det blir två timmar vid första dos för att undvika biverkningar som inträffade i somras. Då Lisa blev lite svullen och röd i ansiktet. Meronem tillkommer senare under natten. De två starka antibiotika som slår ner redan så svaga och dåligt fungerande tarmar. Men utan dem är det så svårt att bli av med infektioner. Tänk om hon blir resistent? Vad gör vi då? Man får uppleva nya nivåer av rädslor och ovetande. Men det vill jag inte tänka på. Det räcker som det är nu.
Imorgon blir det en ny dag. Läkarronden. Lite provresultat. Planering. Väntan. Väntan. Väntan. Provresultat. Avstämning.
Hoppas att jag har fel. Att det är inget..
God natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar