Hur mår ni? Snabb tempo i detta livet? Jajamen, här med. Dock idag har jag fått tid över och därför är jag här. Lite spontant åkte in med Lisa till Östra sjukhuset där vi befinner oss nu. Älsklingen sover och jag kan bara inte låta bli att vara ledsen. Först, för att vi är på sjukhuset, sedan för att vi är på sjukhuset överhuvudtaget, sist med inte minst - att jag känner mig så ensam. Får man lov att svära? När man inte kan hålla sig längre. Jag är så förbannat trött på att känna mig ensam, så jävla trött att känna att ingen ser mig. Eller inte riktigt så. Folk ser mig, men de behöver inte mig i sina liv. Deras liv är proppmätta med befintliga vänner och andra relationer, hur än man försöker lyckas man aldrig komma nära någon. Jag har lärt mig språket, har alltid tyckt att det är bra redskap att skaffa nya kontakter, relationer, vänner, nära vänner. Det ser inte ut som det behövs, helt värdelös redskap. Jag har alltid fått höra att jag är framåt och lätt att trixa fram nya kontakter, långvariga. Men inte här, det går ju fan inte. Nu är det slut på svärandet, hjälper inte ändå. Men vad är det som behövs för att nå fram? Man kan ju inte gå fram till var och en med frågan "vill du vara min vän". Även om jag gjorde det hade det inte hjälpt. Jag har försökt så många gånger nu, men misslyckats totalt.
Jag vet mycket väl att de bästa vänner får man när man är ung, i skolan osv. Jag har lyckats att få underbara vänner i mitt hemland även när jag blev äldre, inom mina jobb, helt fantastiska vänner. Men inte nu, varför? Jag kan inte säga att jag inte har någon att prata med, det är inte det. Men jag saknar så otroligt mycket en bra vän i mitt liv, eller vänner, som i torrt och vått ställer upp, att man känner sig hel.
Varför? Vem kan svara mig på den här frågan? Varför är det så sjukt svårt att få en vän i Sverige!?????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar