Livet är så kort, lev idag. Hur många gånger får vi höra detta?
Vilken dröm det är att kunna planera saker och förvärkliga dem. Kan kännas konstigt för någon att man ens säger det, det är ju bara planera och göra, eller hur.
Det var just det jag och Mattias gjorde iförrigår. Vi bokade ett bord på restaurangen och biljetter på bion "taken 3". Vad vi har längtat efter vår fredag. Barnpassningen var ordnat med. I januari hande det många tråkiga saker. Lisa var inlagd på sjukhuset och den dagen hon skulle åka hem, akutopererades hon, fick en ny stomi och stannade kvar på sjukhuset utterligare en vecka. Under denna tid var jag i Ryssland hos min mormor som hade cancer. Mormor dog innan jag åkte tillbaka till Sverige, begravningen planerades, många bollar fick man ha samtidigt, men jag och mamma fixade allt och mormor begravdes som hon hade önskat sig. För första gången i mitt liv fick jag se hur människans liv tinade bort dag efter dag, hur sjukdomen åt upp hälsan så att man knappt kände igen sin mormor. Och för första gången var jag så otroligt långt borta från mitt eget barn, från Lisa, när hon var på sjukhuset, när hon opererades och behövde mig. Jag hoppas att det gjorde mer ont i mitt hjärta att jag inte kunde vara nära henne när hon behövde mig. Hon hade sin pappa där dygnet runt som tog väl hand om henne som mamma inte kunde just då.
Jag kommer hem från Ryssland, alla barn är hemma, Lisa mår bra och det som påminner om senaste operationen är stygnen som sitter runt hennes nya stomin. Snart ramlar de av och minnena lägger sig på hyllan, livet fortsätter. Just därför tänkte jag och Mattias, kan det vara så att det är dags att hitta på något eget, vuxet? Det händer ju så otroligt sällan att man gör det. Inget avancerat -fin mat och bio.
Idag är det torsdag och det är bara en dag kvar till vår planerade kväll.
BOOM! Lisa blir dålig och man åker in på Östra sjukhuset. Det kommer fler underbara fredagar med god mat och bra filmer. Det blir en annan gång. Men kommer min dotter någonsin bli frisk? Kommer det den dagen vi får sluta oroa oss för hennes hälsa? Idag har hon gått ner 1,5 kg, vi hinner inte ersätta hennes förluster. På ett annat sätt, men ändå jobbig så att det gör ont i hela mig, ser jag hur sjukdomen tar hälsan ur min dotters kropp. Idag orkar hon inte gå, bara ligga i sängen och se på sina älskade filmer. Vad hade vi gjort utan dem? Idag mår Lillan dåligt, och jag hatar mig själv för att det finns inget jag kan göra för att göra mitt barn friskt.
Imorse när jag lämnade in Lisas lillebror på dagis undrade personalen var Lisa var.
- På väg till sjukhuset, sade jag.
- oj, igen, hon hade ju precis varit där. Hon mådde ju så bra.
Vad ska man säga, ingen dag är lik den andra. Allt kan hända på 12 timmar.
Och här sitter jag nu, i en fåtölj vid sjukhussäng, ser på dörren som öppnas och stängs, ssk kommer in varje kvar, odlingar, prover, mediciner, droppställningar in på rummet. Med andra ord, livet fortsätter och det känns, känns mycket och mest i hjärtat.
Ingen vill höra, den som förstår, att vi tycker det kan vara dags att tänka i nya banor, vi tror att Lisa närmar sig transplantationslista. Det är bättre att ligga ett steg före än flera efter. Visst är det så, men rädd blir man ju, så otroligt rädd.
Vilken dröm det är att kunna planera saker och förvärkliga dem. Kan kännas konstigt för någon att man ens säger det, det är ju bara planera och göra, eller hur.
Det var just det jag och Mattias gjorde iförrigår. Vi bokade ett bord på restaurangen och biljetter på bion "taken 3". Vad vi har längtat efter vår fredag. Barnpassningen var ordnat med. I januari hande det många tråkiga saker. Lisa var inlagd på sjukhuset och den dagen hon skulle åka hem, akutopererades hon, fick en ny stomi och stannade kvar på sjukhuset utterligare en vecka. Under denna tid var jag i Ryssland hos min mormor som hade cancer. Mormor dog innan jag åkte tillbaka till Sverige, begravningen planerades, många bollar fick man ha samtidigt, men jag och mamma fixade allt och mormor begravdes som hon hade önskat sig. För första gången i mitt liv fick jag se hur människans liv tinade bort dag efter dag, hur sjukdomen åt upp hälsan så att man knappt kände igen sin mormor. Och för första gången var jag så otroligt långt borta från mitt eget barn, från Lisa, när hon var på sjukhuset, när hon opererades och behövde mig. Jag hoppas att det gjorde mer ont i mitt hjärta att jag inte kunde vara nära henne när hon behövde mig. Hon hade sin pappa där dygnet runt som tog väl hand om henne som mamma inte kunde just då.
Jag kommer hem från Ryssland, alla barn är hemma, Lisa mår bra och det som påminner om senaste operationen är stygnen som sitter runt hennes nya stomin. Snart ramlar de av och minnena lägger sig på hyllan, livet fortsätter. Just därför tänkte jag och Mattias, kan det vara så att det är dags att hitta på något eget, vuxet? Det händer ju så otroligt sällan att man gör det. Inget avancerat -fin mat och bio.
Idag är det torsdag och det är bara en dag kvar till vår planerade kväll.
BOOM! Lisa blir dålig och man åker in på Östra sjukhuset. Det kommer fler underbara fredagar med god mat och bra filmer. Det blir en annan gång. Men kommer min dotter någonsin bli frisk? Kommer det den dagen vi får sluta oroa oss för hennes hälsa? Idag har hon gått ner 1,5 kg, vi hinner inte ersätta hennes förluster. På ett annat sätt, men ändå jobbig så att det gör ont i hela mig, ser jag hur sjukdomen tar hälsan ur min dotters kropp. Idag orkar hon inte gå, bara ligga i sängen och se på sina älskade filmer. Vad hade vi gjort utan dem? Idag mår Lillan dåligt, och jag hatar mig själv för att det finns inget jag kan göra för att göra mitt barn friskt.
Imorse när jag lämnade in Lisas lillebror på dagis undrade personalen var Lisa var.
- På väg till sjukhuset, sade jag.
- oj, igen, hon hade ju precis varit där. Hon mådde ju så bra.
Vad ska man säga, ingen dag är lik den andra. Allt kan hända på 12 timmar.
Och här sitter jag nu, i en fåtölj vid sjukhussäng, ser på dörren som öppnas och stängs, ssk kommer in varje kvar, odlingar, prover, mediciner, droppställningar in på rummet. Med andra ord, livet fortsätter och det känns, känns mycket och mest i hjärtat.
Ingen vill höra, den som förstår, att vi tycker det kan vara dags att tänka i nya banor, vi tror att Lisa närmar sig transplantationslista. Det är bättre att ligga ett steg före än flera efter. Visst är det så, men rädd blir man ju, så otroligt rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar