onsdag 11 mars 2015

Ingen sade att det skulle bli lätt

Väntan på nya organ. Hur länge kommer man stå på väntelista? Ingen sade att det skulle bli lätt att gå och vänta på ett telefonsamtal, det enda telefonsamtalet som vänder upp och ner vår verklighet. Ingen sade heller att det skulle bli så sjukt svårt att leva i väntan. Dagarna har blivit så annorlunda, jag lyckas inte göra färdigt något som jag har påbörjat. Att göra listan växer hela tiden och krafterna bara sprids, inget blir gjort till hundra procent. Jag känner att jag blir långsammare i mina tankar och rörelser. Inget fungerar vissa stunder, man vill bara blunda och glömma.
Senaste dagarna har jag slutat vara rädd för transplantationen, för själva operationen. Jag har fått en ny rädsla, som bara växer och skapar en fobie inom mig. Jag vet att någon måste dö för att mitt barn ska ha en chans att få leva. Det barnet ska vara yngre eller lika gammalt som min dotter är. Någonstans lever en familj som är totalt omedvetna om att snart, inom närmaste månaderna, eller året, eller ett par år händer det som inte får hända. De kommer förlora sitt barn, en tjej eller en kille som de har älskat starkt och gränslöst. De kommer att ta det svåraste beslutet i sitt liv, ge bort organ som tillhörde deras barn, deras älskade unge. De kommer kalla det för GÅVA. En gåva som vi, föräldrar till ett sjukt barn, kommer mycket gärna tacka JA till, med ett stort medvetande om att deras barn har dött. Den underbara gåva kan och ska ändra vårt barns liv. Det blir den enda möjligheten att få kunna leva när annans liv är redan borta. Hur kan man ta emot en sådan ovärderlig gåva? Hur kan man någonsin kunna tacka så det känns tillräckligt både själ och kroppsmässigt? Det kommer aldrig finnas ord som kan förklara hur tacksam, djupt, mycket djupt tacksam man är för den gåva.
Man går och väntar på ett samtal och hoppas, hoppas starkt på att det inte dröjer för länge. Att allt handlar om månader, inte år, för att ingen vet om man har så lång tid på sig i denna vänta.
Jag lär mig att acceptera livet och anpassar mig efter nya vägar som man får svänga in på, som man måste svänga in på.
Den nya vägen ska heta "Lisas friska liv", vi är inte framme än, allt handlar om tålamod, jag kan inte tänka mig något annat för min dotter. 

2 kommentarer:


  1. Hur kan jag kommentera något, när allt jag vill göra är att ta bort rädsla och ovisshet som ni lever i. Vill kunna sudda bort det hemska och ge er ett 'normalt' liv....men det skulle radera så mycket annat. Människor ni träffat, vänner och framförallt en ortrolig kunskap och förståelse om hur det är att inte 'bara' göra vad som dyker upp i hjärnan , just den dagen. En kunskap och förståelse få människor kan sätta sig in i.
    Ni finns alltid i mitt hjärta och jag hoppas med hela mitt hjärta att allt ordnar sig, för världens bästa lilla gryn. Lisa. Och att ni som föräldrar får all styrka, psykiskt och fysiskt, ni behöver för att ta er familj igenom detta. Ni har ett fantastiskt nätverk runt er, använd det.
    Millioner kramar gjorda av styrka, kraft och god energi. ♥♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbara Linda. Är så tacksam att du har funnits i våra liv. Du har gjort oerhört mycket när du behövdes som mest. Tack att all hjälp, verkligen. 💗💗💗

      Radera