Ibland känner man att inget hjälper, man mår så oerhört dåligt att man kan knappt fixa dagarna. Men man för ju det ändå, även om man mår som jag gör, man har inget val.
För att försöka må bättre brukar jag hitta någonting att göra så att det blir som ett plåster på mina sår. För två veckor sedan tog jag ett steg som jag kommer aldrig ångra. Jag anmälde mig till MOD för att bli volontär. Jag var i Göteborg på utbildningen som gav mig så mycket tillbaka att inga ord kan beskriva min tacksamhet. Jag fick träffa min förebild, en person som jag läste om för fyra år sedan i GP, som sedan startade MOD med sin kollega. Jag fick träffa Martha, en helt fantastisk människa, som gav mig hopp, tro att det kan gå bra.
Jag fick skriva min historia, Lisas historia för att presentera mig på utbildningen. Det var ganska svårt att inte gråta och låta bli att stamma och skaka. Jag gjorde mitt bästa just då.
I måndags var jag på Folkhögskolan i Göteborg, fösta två lektioner satt jag och lyssnade. Vid tredje tillfälle fick jag berätta min historia och det kändes helt underbart. Så mycket känslor, så mycket adrenalin. Wow känsla!! Man kan inte misslyckas, så är det bara, för att det är min historia, det är något som jag kan bäst!!! Det känns så viktigt att visa andra hur MOD arbetar, varför de finns och vilken skillnad de gör.
Jag hoppas inom kort kan jag stå på mina egna ben och lära andra människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar