Det var inte vår resa

Om det händer saker, jobbiga saker, i ens liv, man ska alltid prata om det, eller åtminstone prata med sig själv för att kunna bearbeta det som har hänt.

Det som hände oss, känslorna som man hade och hur man mådde under en viss tid, svårt att förklara med ord. Att säga att det var hemskt är fel, jobbigt - är för svag förklaring. Jag är praktisk som person och jag behöver exempel, som kan likna det man gick genom. Men jag hittar inget hur jag än vänder och vrider. 

Mest tänker jag på ett tåg, en viktig resa som man vetat om länge, drömt om det då och då, man visste att den resan kommer man göra, men när? Man har även börjat tro att när detta tåget kommer är man inte intresserad av att kliva på, för att det är för sent helt enkelt. Men ändå väntar man på perongen och hoppas att det kommer upp tid och ort. Det tar oviss tid att ta sig fram, men det man vet är att det är en farlig resa där allt kan hända. Eftersom man väntat så länge och tänkt på det för mycket, man känner sig hoppfull och tror på att man kommer fram. Så man lämnar den staden "Sjuk" för att komma fram till "Frisk". Man har gjort alla förberedelser, precis allt för att kunna vara med på tåget, och man känner hur tåget ökar farten, man ser träden och husen passera förbi. Man hinner tänka på hur man levt senaste åren i väntan på detta tåget som man inte trodde skulle komma i tid. Man försöker lugna ner sig, försöker sitta så bekvämt som möjligt, man kan inte slappna av för att hela tiden tror man att det inte är sant och man bara drömmer. Äntligen det är bara fem minuter kvar innan biljett mannen kommer fram. Jag ser honom prata i telefon och känner hur mitt hjärta börjar få ont om plats i bröstkorgen, den slår snabbare och snabbare. Den känner att något är fel. I samma stund kommer han fram och tittar i våra biljetter. Hans nästa ord vill man inte höra. "Jag är hemskt ledsen , men resan till ert ändamål var vi tvungna att avboka, det kommer fler tåg som tar er dit, en annan gång. Jag är ledsen. Tar den tiden ni behöver för att kliva av". Man känner hur man dör inombords, man var ju redan på tåget, tabeller visade ju att resan skulle ske, man har ju väntat på det som ingen annan. Hur? Hur kunde detta hända när man börjat sin resa till den Friska staden? Vi förstod att om vi inte klev av hade vi aldrig haft någon chans att komma fram. ALDRIG! Så vi packade ner allt som vi hann ta upp från våra veckor, samlade ihop våra trasiga känslor och lämnade tåget. Men inte perongen. Där står man igen och stirrar på tavlan som inte visar någon tid, inte ens dag. Och när vi får se det nästa gång vet ingen.