fredag 19 april 2013

Varför bloggar man?

Den frågan kommer till mig till och från och jag har svårt att förstå varför just jag gör det. För ett år sedan började jag skriva och lade ner. Delvis på grund av språket, för att det är mycket lättare att skriva på ryska och delvis på grund av Hirschsprungs sjukdom. Jag kände att en del av min frustration och tankar måste ut, men jag var så rädd att ingen skulle förstå mig.
Folk brukar säga att Lisa ser så frisk ut så att de inte ser henne som sjuk. Det är väl jätte bra att hennes sjukdom inte är så tydlig och synlig men det är det som gör att ingen förstår hur det är att leva med den hemma. Eller nästan ingen. Tack vare Lisas sjukdom träffade vi fantastiska människor som vi är glada över att de finns nu i våra liv. Annars hade vi aldrig träffat dem. Det låter ju som att i allt kan man hitta positiva saker och det har jag lärt mig göra, Hirschsprung har lärt mig det.
Ja, varför skriver jag här? Behöver jag ventilera en del? Eller kanske det hjälper andra, ingen aning, men jag kan ligga ibland och gräva i mina tankar så det går flera timmar innan jag lugnar ner mig. Det är kanske bra att jag skriver av mig lite och rensar huvudet. Känner någon igen sig?

3 kommentarer:

  1. Jag skriver för att rensa huvudet på tankar, sen kvittar det om någon läser för jag skriver för min egen skull. Och sen om det skulle hjälpa någon annan hade det vart ett + i kanten ;)
    Fortsätt skriva, det är så mycket vi känner/tycker lika om, trots att våra barn är helt olika :)

    SvaraRadera
  2. Precis, Lina. det får bli min "terapi" när jag inte kan prata med någon =)

    SvaraRadera
  3. När jag började blogga var det för min egen skull. Dels så behövde jag skriva av mig när känslorna hela tiden bubblade över. Dels så ville jag att släkt och vänner skulle kunna följa oss i allt som hände men jag orkade inte prata med dem.

    Efter en tid märkte jag hur många som blev hjälpta av min blogg. Jag skrev fortfarande för min egen skull men också för andra.

    Bloggen har hjälpt mig genom många svåra år och jag läser ofta avsnitt ur den för att påminna mig själv om allt som hänt och hur skört livet är.

    Du skriver så fint Anna och jag kommer följa dig här på din blogg.

    Stor kram

    SvaraRadera