Viktigt att bajsa

Det tog ganska lång tid för mig att förstå vårt nya familjemedlem, Mb Hirschsprungs sjukdom. I början av vår långa "lära känna varandra" resa kunde jag knappt uttala det namnet som man ska, att skriva rätt var ännu svårare.
Nervceller. Man brukar inte tänka på dem, att de ansvarar för motoriken, och att de finns på alla organ. Att de MÅSTE finnas på tarmen tänker man absolut inte. Och det är inte alls konstigt. Så dumt som jag kan låta nu, men jag trodde aldrig att tarmen kan orsaka så mycket problem så att man behöver sex organ transplantation. Att man inte får äta någonting alls eller så lite att det kan nästan kvitta, men man äter ändå både för levern skull och för framtidens (då man vet att transplantationen kommer att ske och man kanske kan någon gång i sitt liv äta mycket och gott, och då är det bra att kunna göra det innan och slippa matlust problem som droppberoende brukar ha).
Barnet födds och alla väntar på att han eller hon ska bajsa. Inte så många föräldrar förstår innebörden av den väntan. Vårt sista barn, som kom efter Lisa, väntade med att bajsa i över ett dygn. Vilken lång vänta var det för mig på BB, det går knappt att beskriva. Och när det hände grät jag av lyckan!! Om jag delade ett rum med en annan mamma, hade hon säkert trott att det fattades skruvar i mitt huvud när hon såg mig gråta över en bajsblöja. Men så är det, JAG ÄLSKAR BAJS!!! Oron släppte och jag visste att Liam inte hade Hirschsprungs sjukdom.