Idag fick jag ett tanke. När jag flyttade ihop med Mattias fick jag två hem. Mitt första var hos mina föräldrar där jag bodde under 20 år, mitt andra - där jag började mitt nya liv med min sambo. Jag kunde alltid åka tillbaka till mina föräldrar och känna mig som hemma. Så, två hem istället för ett blev det.
2010 förlorade jag mitt första hem. Då mina föräldrar flyttade till Sverige och jag slutade undra om jag någonsin kommer att åka till Ryssland. Men ändå fick jag två hem igen. Mitt första denna gången var mitt eget hem, mitt älskade hus och det andra - Ronald Mc Donald's Hus. Ett hem där man kan känna sig som hemma fast man är långt därifrån. Ett hem där man är alltid välkommen och får en varm kram när man om och om igen kommer dit med sina resväskor och stannar ett par veckor eller längre. Vad hade vi gjort utan det huset? Vart skulle vi ta vägen? Där bodde vi i 3,5 månader när Lisa föddes och utan vårt andra hem hade vi inte fixat det.
Tänk hut mycket folk inte vet att det huset finns. Att det huset räddar familjer och hjälper dem att klara vardag, att kunna resa sig och gå istället för att krypa på sina knä av all trötthet och sin sorg. Att det är ett hus där allas hjärtan gråter, tyst eller högt så att väggarna skakar. Många inte vet att det är ett hus där många familjer stannar så länge att deras barn hinner fylla ett år och ändå är de inte utskrivna än. Det finns inga ord som kan hjälpa mig förklara för andra hur mycket detta hem betyder för mig, för min familj. Man måste väl få vara där själv av någon anledning men det önskar jag inte till någon. Man ska inte behöva bo där MEN om ens barn är dåligt och man är långt hemifrån, det är det bästa möjliga stället man kan tänka sig vara på. Ronald Mc Donald's Hus är mitt andra hem och kommer alltid vara det.
2010 förlorade jag mitt första hem. Då mina föräldrar flyttade till Sverige och jag slutade undra om jag någonsin kommer att åka till Ryssland. Men ändå fick jag två hem igen. Mitt första denna gången var mitt eget hem, mitt älskade hus och det andra - Ronald Mc Donald's Hus. Ett hem där man kan känna sig som hemma fast man är långt därifrån. Ett hem där man är alltid välkommen och får en varm kram när man om och om igen kommer dit med sina resväskor och stannar ett par veckor eller längre. Vad hade vi gjort utan det huset? Vart skulle vi ta vägen? Där bodde vi i 3,5 månader när Lisa föddes och utan vårt andra hem hade vi inte fixat det.
Tänk hut mycket folk inte vet att det huset finns. Att det huset räddar familjer och hjälper dem att klara vardag, att kunna resa sig och gå istället för att krypa på sina knä av all trötthet och sin sorg. Att det är ett hus där allas hjärtan gråter, tyst eller högt så att väggarna skakar. Många inte vet att det är ett hus där många familjer stannar så länge att deras barn hinner fylla ett år och ändå är de inte utskrivna än. Det finns inga ord som kan hjälpa mig förklara för andra hur mycket detta hem betyder för mig, för min familj. Man måste väl få vara där själv av någon anledning men det önskar jag inte till någon. Man ska inte behöva bo där MEN om ens barn är dåligt och man är långt hemifrån, det är det bästa möjliga stället man kan tänka sig vara på. Ronald Mc Donald's Hus är mitt andra hem och kommer alltid vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar