Personal

Idag fick jag öppna min dörr, för en gång till, för en person som kanske stannar här hos oss och hjälper till. Det är det, KANSKE. Ingen vet, varken hon eller vi, om det kommer att fungera, om det klickar, om man trivs i varandras sällskap. Man måste lita på att de personer som kommer vill jobba här, vill underlätta vår vardag och att de inte dömer, funderar aldrig över hur vi lever våra liv.
Ett nytt bolag - nya assistenter. Det är nog därför jag frågasätter allting och undrar så mycket över hur det kommer att fungera, hur det kommer att bli. Man är van att man haft samma människor runt om sig, lärt sig att leva med dem, anpassat sig och försökt att inte bry sig så mycket om hur det skulle varit om vårt dotter föddes frisk.

Snart blir det bättre, det måste väl bli det. Jag påminner mig själv en gammal skiva som fastnat i grammofonen, och man hör samma ljud om och om igen. Nålen lyckas inte hoppa över den repade platsen på skivan och väntar på att någon kommer och lyfter över. Men tänk om ingen kommer. Aldrig. Vad gör man då? Hur slutar det? Vad händer då?

Nu är pärlan hemma från dagiset denna vecka, hon är hemma med mig, bara hon och jag. Så overkligt, så lugnt och behövt.