Tungt

Det finns stunder när jag bara vill försvinna, för alltid, som jag aldrig funnits. För att kunna slippa all smärta, för att kunna vara fri och lycklig igen. Jag drömmer om friheten, om den möjligheten att vara sig själv, till 100% för att kunna trivas i egen ensamhet. För att kunna andas utan att känna tyngden på egen bröst och slippa tvinga egna tårar att stanna där, där ingen ser dem. 

Hur kan man förklara att man inte orkar mer fast man är så tvungen. Att det inte finns någon som kommer och tar över och det inte finns en chans att man vaknar en dag och förstår att allt har bara varit en dröm, en mardröm. 

Hur kan man vänja sig vid tanke att ens hus är inte eget längre, att vem som helst i stort sätt kan komma och vara här en stund, vissa stannar längre, andra - kortare tid. Men ingen av dem, nästan ingen förstår eller bryr sig att det är faktiskt vårt, mitt, eget. Att finnas för sig själv och sin familj utan ett par extra ögon är som att åka på semester som man inte har råd med. Ibland undrar jag vad som skulle hända om man bara tackade nej till allt och fortsatt på egen hand, helt själv. Man hade nog varit tröttare som aldrig förr, men kanske en aning lyckligare, vem vet. Bara för att slippa oanmälda människor i sitt liv, förstå mig rätt. För att kunna vara sig själv till 100%, för att kunna slippa gå på scenen varje dag där alla tittar på, drar egna slutsatser, har egna åsikter men säger oftast aldrig emot, då de vet att det är mitt hem, att det är vårt hem, att de är på jobbet. 

Det svåraste jag har är att kunna förstå folk som ljuger, folk som tror att man är en sådan patetiskt korkad idiot som tror på allt de säger. Jag har blivit så mätt på lögner som personalen drar lögner och det sjukaste att jag inte kan göra något åt det. Att jag bara tittar på och tackar emot. Hur kan man sluta bry sig? Ska man? Jag får ofta höra att man ska lägga mer tid och energi på egen familj. Men kan jag göra mer än jag redan gör? Jag lever och andas för min familj, för mina barn. Jag gör inget annat än ser till att allas behov är ok och alla mår bra. 

Min vän och jag pratade om bitterheten och hon varnade mig att den känslan är mycket värre än allt annat man kan känna när man har ett sjukt barn. Och tro mig eller inte, sitter jag nog med min nya kompis och håller hand i hand, min bitterhet. Den äter upp mig, ibland lyckas jag borttränga mina känslor då går dagarna bättre, annars ser den till att jag känner hur den påverkar mig. 

Hur lyckas man att ta sig ur detta helvete? Hur kan man vara lycklig under de omständigheterna man lever i? Någon vet säkert, det är bara att jag inte har hittat svaret. Inte än i alla fall.