För att kunna fungera

Alla vi, människor, väljer våra olika sätt för att klara av jobbig tid. Vissa går till kyrkan, andra till psykolog, pratar med sina vänner eller släkt. Ibland vill man vara helt själv men ändå kunna få struktur på sina känslor, prata av sig på pappret eller datorn, för att kunna klara av sin vaken tid. Sedan igår fungerar jag inte som jag brukar göra. Alla, alla mina tankar snurrar kring Lisa. Inget fungerar längre som det har gjort hittils.
Jag har fått uppgift att berätta för mitt eget barn att hon ska genomgå sexorgantransplantation. Utan att gråta, i lugn och ro, med ett språk som är lätt att förstå, inte som läkarna pratade med oss om det. Jag ska kunna berätta både om hur livet kommer att vara när telefonen ringer och det blir dags att packa och åka, och det nya livet med smärta, oviss tid på sjukhus och mycket annat.
Idag försökte jag göra mitt bästa. Lisa blev aldrig rädd eftersom hon visste redan hur saker gick till när hon opererades andra gånger. Sövning, uppvaket, två veckor på sjukhuset och hemgång. Men förut ringde ingen från sjukhuset. Hela dagen frågar Lisa mig när telefonen ska ringa. Det är just det man inte vet. Den ska vara laddad och ljudet ska vara på. Det är allt. Minst tio gånger ställde Lisa frågan om det och det kommer mer frågor, det är jag säker på.
Vad än jag gör så tänker jag på den dagen, på det samtalet. Och hoppas på att den svåra operationen, sexorgantransplantationen, kan ge mitt barn ett bra liv. Inte bara ett dugligt men ett bra liv.