Allt är som "vanligt" igen, det finns ingen väntelista längre. Det har gått en vecka nu sedan Lisa togs ner från listan. Jag håller andan när telefonen ringer och det är ett skyddat nummer jag ser, eller numret jag inte känner igen. Det går inte att bara ändra sig på noll tid och låtsas att ingenting har hänt. Är de mitt liv? Det känns att det är någon dockteater, man styrs av andra, man har inte ens något manus som man kan läsa. Det är bara min magkänsla som hjälpt mig hittills. Jag kände på mig när det var dags för det viktiga mötet och Lisa sattes upp på väntelistan. För två veckor sedan fick jag en känsla att hon skulle ner från listan, när ssk ringde. Ibland känner man bara. Det skulle vara skönt att slippa känna, någon gång i alla fall.
Nu ska man leva som vanligt, det skulle vi i för sig göra när vi var på väntelistan med. Men det gick inte, de som tror att man kan, de har aldrig varit där, de kan inget om det, inget!!!!
Jag är så trött, så förbannat trött på att jag inte kan göra något åt situationen.
Det blir inga fler transplantation eller väntelistan inlägg, på ett tag i alla fall. Vem vet när Lisa kommer upp på listan igen, om hon gör det överhuvudtaget. Man vet inget om sin framtid, och det är bra, man kan dock gissa och önska sig saker, och det finns något i det med. Utan drömmar och glada visioner skulle det inte vara möjligt att kämpa igenom sin verklighet. Gnäll om det behövs, gråt tills själen känner sig lugn igen, gör allt för att hitta tillbaka till dig själv och dina styrkor, med hjälp av dina svagheter. De är rätt bra verktyg, de där svagheterna. De räddar oss.
Det kommer att ta tid, det kommer många frågor om det har varit rätt beslut, men jag ska hitta den balansen så jag kan fungera i vardagen. Jag är inte där än, men jag kommer dit. Eller så går jag vilse tills vi är på listan igen. Vem vet......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar