torsdag 28 april 2016

Dubbelmoral

Det är så konstigt. Jag skulle känna lättnaden. Men jag känner mig tom, ledsen, försöker förstå. Idag togs Lisa ner från väntelistan. Efter 393 dagar av skräck, panik, väntan, oro - allt är bara borta. Som ingenting har hänt, som man aldrig stått på den listan. Jag känner mig lika tradig som när Lisa sattes upp på listan. Att sitta där uppe i över ett år, bli nästan transplanterad förra maj och tas ner från listan. Jag är så chockad, tom på känslor och upprörd samtidigt. Vet inte om jag ska vara glad eller ledsen, om jag ska skratta eller gråta. Jag försöker förstå, jag vet att det är en bra nyhet, det betyder att Lisa mår bra, som aldrig förr. Men.... Men..... Men vad?!?!?!?
Först fick jag lära mig att hantera den känslan att vi sattes upp på listan, jag lärde mig att försöka leva i väntans tider och njuta, njuta av varje dag. Nu måste jag lära mig allt på nytt. Eller? Jag måste bara gå tillbaka till tiden som vi levde i innan Lisa sattes upp på listan. Men levde vi då? Vi överlevde väl, försökte i alla fall. Nu känner jag att vi lever. Men det har varit just väntelistan som tvingat oss till det. Ta vara på varje dag man får. 
Jag är glad, fast jag inte förstår att jag är det, att vi har tagits ner från listan.  Det betyder att Lisa mår bra och är stabil som hon har aldrig varit innan, aldrig. Men det var så vidrigt jobbigt att vänta på att någon skulle förlora sitt barn för att mitt barn skulle kunna leva. Att ha stenkoll på mobilen, att vänta, vänta, vänta. Och nu, försvinner allting, ALLT. Nu ska man bara fortsätta leva.. Jag måste vara glad men jag är så ledsen, vi äger inte våra liv - hirschsprungs gör det, upp på listan, ner från listan. Men vi kommer dit igen, senare. När? När hon blir sämre igen? Ja, det får bli så.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar