fredag 23 maj 2014

Att hitta ro

Ibland skriver jag mer, ibland mindre. Oftast beror det på hur jag mår, hur vi har det hemma, eller med andra ord - hur Lisa mår. (Eller hur mår Lisa, den där svenska tar kål på mig).
I våra normala liv brukar vi inte titta på våra barn och undra hur länge de lever. Man vet bara att man har en uppgift att hjälpa dem på traven att bli vuxna. Vara mycket nära dem första åren, hjälpa med läxor, träningar, åka tillsammans på semestrar, komma in på universitet. Lyckas med sina liv. Det är i princip min uppgift - att få se dem lyckliga, lära dem att uppskatta sina liv och bara älska leva.
Bara när jag tittar på Lisa kan jag inte låta bli och undra, NÄR. Vad -när, vet jag inte men NÄR. Svårt att förstå vad jag menar? Det är nog så. Jag vet inte vilket svar jag vill höra med den frågan. Hur månda år vi ska leva så här innan det är dags för transplantation? Eller kanske hur länge lever hon överhuvudtaget? Kommer hon börja skolan? Blir hon 20? Hinner hon gifta sig? Blir jag någonsin mormor? Är jag dum i huvudet? Ja, det är jag. Ingen vet sånt om sina barn. MEN DERAS BARN ÄR JU FRISKA!!!!! Jag kan gå i timmar och prata med mig själv. Oftast handlar det just om det, NÄR. Inte varför Lisa, varför just vår familj drabbades av det osv. Och i varje samtal med mig själv försöker jag hitta styrka och ro för att orka. Ron för att kunna njuta av varje dag som jag får med Lisa.
Jag brukar säga till mina barn att jag älskar dem, "jag älskar dig, glöm aldrig det". Och det gör jag varje dag, varje dag, verkligen. Och ingen någonsin sagt att de är trötta på det heller..som tur det. Men till Lisa brukar jag också säga en sak till. Jag säger förlåt, även om jag inte gjort något. Tillbaka frågar hon vad jag har gjort. Inget, säger jag, men jag vill bara säga förlåt för att om jag någonsin gjort nåt och glömt säga det då, jag säger det nu istället. Egentligen ber jag henne om förlåtelse för att hon får gå genom detta helvete med sin hälsa, att hon får uppleva smärta, att hon får inte äta eller dricka som hon vill, och mycket annat.  Att jag känner och har alltid känt att det är mitt fel. Men det kan jag inte säga till henne.
Att hitta ro är min uppgift för att orka. Mitt senaste projekt.
Imorgon ska vi ta nya prover, crp stiger igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar