Ladda om tankar

Jag har fastnat lite i den jobbiga tiden och inte kan tänka på annat. Jag har försökt att hitta ord som kan förklara för andra att jag tycker att det är så svårt att vänta på Lisas transplantation. Jag känner att jag nästan tar livet ifrån en annan person för att mitt eget barn ska få en chans att leva. Jag vet att det tragiska händer oavsett och jag inte ska tänka att det är jag som tar någons liv ifrån dem. Jag gör ju inte det.  Nu, nu förstår jag att jag tänker inte på det längre från denna vinkel. Nu oroar jag för en annan sak, jag är så rädd att när det händer väljer föräldrar till barnet att INTE donera barnets organ. De klarar inte av att göra det. De kan inte tänka sig att donera organ till andra människor som står på väntelistan, där Lisa står och vi, hennes föräldrar, hoppas att gåvan kommer.  Tänk om den aldrig gör det.
Jag ser helt normal ut, tror jag i alla fall, jag visar inte för människor hur uppriven och ledsen jag är och att allt jag har kvar är att gråta och skrika av hopplöshet. Kommer Lisa ha sin "andra" födelsedag? Är hon tillräcklig välmående för att klara av en sexorganstransplantation?

Folk vill helst inte prata med mig om det. Det är som ett tabu ämne, alla känner till det men ingen pratar om det. Det är kanske ännu jobbigare för att det är ett barn det handlar om, jag vet inte. Men ensam känner man sig, ganska ofta.