Livet, det är så det ska kännas

Hmm, vad är det som orsakat mitt frånvaro här? Jo, jag har kommit in på Sjuksköterskeprogrammet, efter alla dessa försök!!! Jag kan fortfarande nypa mig i armen då och då för att känna att det är på riktigt!! Första kursen är avklarad och den svårare kursen Anatomi och fysiologi är igång. Snart är det tentamen och tillämpningsmoment. Det är otroligt mycket att lära sig och komma ihåg på ganska kort tid. Jag kan ändå knappt klaga för att jag har ju kommit in, det är det viktigaste, resten ordnar sig. Om tre år ska jag bli en legitimerad sjuksköterska!!!!!!
Om två veckor ska vi åka på återbesök till sjukhuset. Vi har inte varit  där på ett tag och fortsätter gärna på samma sätt. Hemma är bäst!!! Transplantationen, väntan på transplantation, har blivit ett minne, som påminner om sig själv med jämna mellanrum. Antingen läser jag om det i tidningar eller det är Lisa som frågar mig om sin utevlivna transplantation. Senast idag pratade jag med killarna att vi skulle behöva klippa dem. Lisa hörde detta och påpekade att hennes hår skulle vi klippa kort när det var dags för den stora operationen. För att hon skulle ge bort sitt hår till barn som hade cancer. Det hjälpte knappt när jag sade att det kunde dröja 10-15 år.... hon är i sin lilla värld och tänker stort, hon ska rädda och hjälpa andra när det är dags.
Nu är det jullov och barnen är hemma, det behövs verkligen. Jag försöker både vara med dem och med mina studier, det går så där måste jag säga. De har varit så otroligt stolta över mig, att jag ska bli sjuksköterska. De trodde först att jag redan var det, för att jag kunde allt, tyckte de.  Nu vet de hur det ligger till, hoppas bara att min frånvaro inte orsakar att de vill ha mamma hemma på heltid igen. De tycker att jag är för mycket borta eller måste studera hemma en del med.
Livet känns helt fantastiskt just nu, inte som förra året. Det har varit ett hemskt år för många, men för oss, familjen Olsson, har det varit ett underbart år: Lisa togs ner från transplantationslistan och började förskoleklass och jag kom in på min drömutbildning och träffade underbara personer.  Mycket smått och gott har också hänt, men bara bra saker. Livet, så vill jag ha det.
Kram

Att bo på Ronald Mc Donald Huset

Idag var jag i Göteborg och berättade om Ronald Mc Donald Huset. Det blev känslosamt men varje ord jag använde menade jag.

Hej allihopa.

Jag valde att skriva till er och läsa upp det idag inte för att jag inte kan berätta allting på egen hand men för att jag vill vara säker på att jag säger allt jag vill berätta. 

Det är inte så ofta jag står framför en grupp och pratar. När Anna-Karin frågade mig om jag kunde komma och berätta min historia, fanns det inte på kartan att jag skulle kunna säga Nej till henne. Och det finns många anledningar till det och ni förstår säkert redan varför. Det är det minska jag kan ge tillbaka som tacksamhet för allt vi fått.  Jag får väl börja från början.

Anna heter jag och är sambo till Mattias, tillsammans har vi tre underbara barn, två pojkar och en tjej. Det är tjejen som föddes med en allvarlig tarmsjukdom. Hon opererades när hon var 5 dagar gammal. Det tog 3 dagar att få ett rum på Ronald Mc Donald Huset. Jag måste säga att jag inte visste att huset fanns. Jag visste inte heller om det räknades som en kort eller långväntetid för att få ett rum. Jag kommer inte ihåg hur jag kom hit för första gången heller. Det jag kommer ihåg är att jag satt framför Titti och såg henne säga något till mig, men vad hon sade, hur länge hon pratade, det vet jag faktiskt inte. Jag var i chock. Hon visade säkert runt, men allt var som ett svart hål. Jag minns inget. På sjukhuset fick jag lugnande så att jag kunde somna, men jag var ändå vaken halva natten. Där låg jag ensam i mitt rum, såg på tv och grät. Mattias var hemma med vår äldsta son. Jag grät som aldrig förr, i mina tårar somnade jag till slut, helt ensam, men så nära mitt barn jag bara kunde, gångavstånd. Den första tiden förstod jag inte hur mycket huset betydde för mig, för oss. 

​Mattias kom nästa dag, vi var hos Lisa heladagen. Vi fick veta att det kommer att ta tid att ta hem vår dotter, och det var klokt att flytta alla till Ronald Mc Donald Huset. Nu förstår jag att vi flyttade från ett hem till ett annat. Det var bara adressen som ändrades, resten var samma. Vi var hemma, allihopa, som familj, som vi brukade vara. Men för snart 7 år sedan, när allt hände, förstod man inte det. Eftersom mina föräldrar kom till oss på besök och var hos oss när allt hände, fick de flytta med till huset. Där bodde vi allihopa i ett och samma rum, Sälen, 4 vuxna och 1barn. Jag visste inte hur det var på dagarna, det jag visste var att min mamma tog hand om allt. Hon tvättade, lagade mat, tog hand om vår son, som var bara 1,5 år när Lisa föddes. Min pappa hjälpte att titta efter Alex som sprang överallt, han lekte med honom både inne och ute.  Jag och Mattias var hos Lisa, från tidig morgon fram till natten. Den ända timmen som vi var på Huset under dagen var ”siesta” timmen, när alla föräldrar tvingades iväg från sina barn för att få i sig lite mat. Det var just då jag kunde träffa min son, vid lunchtid, mata honom och lägga honom för att sova middag.

​Mamma väntade alltid på mig oavsett hur sent jag kom. Jag försökte få i mig lite mat ochberättade för henne hur dagen hade varit. Ibland kunde jag inte få fram ett ord, jag började gråta så fort jag tittade på mamma och hon visste hur ont det gjorde. Hon kunde känna all min smärta, jag såg det på henne. Det var jobbigt, otroligt smärtsamt, jag kommer ihåg henne säga att hennes smärta var minst lika hemsk som min egen, det gjorde så ont att sebåde sitt eget barn och barnbarn lida. Min mamma, min älskade mamma, vad du fick vara stark för oss båda. 

​Jag visste inte vad mamma gjorde på dagarna, men det behövde jag inte heller veta, hon bara tog över. Hon var både mor och mormor för oss alla, hon var bäst helt enkelt. 

​Till slut, nästan 4 månader senare kom vi hem med Lisa, men det dubbla boendet hade vi kvar. Konstigt, eller hur. Vi är folkbokförda i Uddevalla, men kan få brev till Göteborg. Det är för att vi har två hem, och de är lika viktiga i vårt liv, det skulle aldrig fungera att ha bara en adress. Jag vill inte tänka påhur vårt liv skulle kunna vara utan Ronald Mc Donalds Huset, utan de fantastiska människor som jobbar här, som har alltid tid just för dig, för att kunna prata, skratta eller gråta, lyssna och förstå. Jag är så tacksam för alla möten, som jag fick uppleva här. Om Lisa var frisk, om vi inte kunnat bo här, hade jag aldrig, aldrig, kunnat få uppleva de relationer som jag skapat med andra underbara föräldrar. 

​Min älskade mamma har alltid trott på att när man får något bra, är det viktigt att kunna ge tillbaka, om det är möjligt. Det försöker hon göra när vi bor här. Ibland hänger hon upp tvätten, hon vikerlakanen, vattnar blommorna, städar i lekrummen. Hon gör det för att det känns bra, det känns rätt, hon känner att det är det minsta hon kan göra för att visa tacksamheten. Det är hennes terapi.

​Jag vet inte riktigt hur många gånger vi har bott här, mer än 10 är det i alla fall. Siffran skulle kunnat vara ännu högre. Men varje gång vi kommer akut till sjukhuset, tänker jag efter när jag får frågan ”vill ni ha ett rum på Ronald?” Senaste 3 åren har jag tackat Nej fler gånger än jag sagt Ja. Så länge jag vet att det är mindre än en vecka för mig att ta gumman hem, undviker jag flytta in för att jag vet att det är så många som behöver det, och just denna gång behöver de rummet mycket mer. Vi klarar oss, det kommer en dag när vi behöver det mer och då hoppas vi att rummet är ledigt. 

​

Nu har min tid kommit

Det här med livet och hur fort det svänger - jag kan fortfarande ha svårt att ta in allt som hänt under senaste sex månader. Jag kan nu säga att detta året är mitt år. Det svänger just för min del detta året, och jag gillar hur det svänger.
Jag brukar inte prata om Lisas hälsa för att så fort jag säger att hon är stabil så blir det helt tvärtom inom en vecka. Men vet ni vad, skit i det, jag säger som det är. Lisa mår bra, det gör hon, visst är hon trött och hungrig hela tiden, men hon är stabil. Det är det viktigaste. Och så klart vet man aldrig när det kommer något nytt som gör att hennes vardag blir tuff och komplicerad. Jag har slutat undra när och hur det kommer att hända. Den där tiden på väntelistan, den lärde oss att leva här och nu. Det är det vi gör idag, vi lever NU, och vi har faktiskt lärt oss den läxan. Det är rätt skönt att sluta undra.
Jag är så tacksam att hon är stabil, det gör att jag mår prima, hela familjen mår bra.
Jag har ju inte skrivit här på länge och det har hänt en del saker. Jag har kommit in på sjuksköterskeprogrammet i Trollhättan. De som känner mig vet hur desperat jag var och att det tog ganska lång tid för att komma in på utbildningen. Till slut, äntligen blev jag antagen. Jag tror att först behövde Lisa bli stabil, det var därför det fick dröja för min utbildning.
På måndag ska jag genomföra min första VFU. Det är helt overkligt, att det händer. Jag ska bli sjuksköterska. SJUKSKÖTERSKA!!!!!! Det är bara tre år av studier, sedan är jag klar. =)
Så det får gärna fortsätta svänga på samma sätt, jag studerar till det bästa yrke man kan ha, Lisa mår så bra hon bara kan, syskonen växer och Mattias är med oss. Mer behöver jag inte.

Du är underbar

Den känslan..... Att stå på väntelistan för nya organ-den är hemsk. Att inte befinna sig där är jobbigt med. Det går inte att bara ställa sig om på ingen tid. Det tar tid. Men när jag ser på dig, förstår jag väl, att vi inte behöver vara där just nu. Fortsätt att må så bra som du gör idag. Mer kan jag inte önska mig. 

Det vanliga livet

Allt är som "vanligt" igen, det finns ingen väntelista längre. Det har gått en vecka nu sedan Lisa togs ner från listan. Jag håller andan när telefonen ringer och det är ett skyddat nummer jag ser, eller numret jag inte känner igen. Det går inte att bara ändra sig på noll tid och låtsas att ingenting har hänt. Är de mitt liv? Det känns att det är någon dockteater, man styrs av andra, man har inte ens något manus som man kan läsa. Det är bara min magkänsla som hjälpt mig hittills. Jag kände på mig när det var dags för det viktiga mötet och Lisa sattes upp på väntelistan. För två veckor sedan fick jag en känsla att hon skulle ner från listan, när ssk ringde. Ibland känner man bara. Det skulle vara skönt att slippa känna, någon gång i alla fall. 

Nu ska man leva som vanligt, det skulle vi i för sig göra när vi var på väntelistan med. Men det gick inte, de som tror att man kan, de har aldrig varit där, de kan inget om det, inget!!!! 

Jag är så trött, så förbannat trött på att jag inte kan göra något åt situationen. 

Det blir inga fler transplantation eller väntelistan inlägg, på ett tag i alla fall. Vem vet när Lisa kommer upp på listan igen, om hon gör det överhuvudtaget. Man vet inget om sin framtid, och det är bra, man kan dock gissa och önska sig saker, och det finns något i det med. Utan drömmar och glada visioner skulle det inte vara möjligt att kämpa igenom sin verklighet. Gnäll om det behövs, gråt tills själen känner sig lugn igen, gör allt för att hitta tillbaka till dig själv och dina styrkor, med hjälp av  dina svagheter. De är rätt bra verktyg, de där svagheterna. De räddar oss. 

Det kommer att ta tid, det kommer många frågor om det har varit rätt beslut, men jag ska hitta den balansen så jag kan fungera i vardagen. Jag är inte där än, men jag kommer dit. Eller så går jag vilse tills vi är på listan igen. Vem vet......