Ensam fast ändå inte

Hur mår ni? Snabb tempo i detta livet? Jajamen, här med. Dock idag har jag fått tid över och därför är jag här. Lite spontant åkte in med Lisa till Östra sjukhuset där vi befinner oss nu. Älsklingen sover och jag kan bara inte låta bli att vara ledsen. Först, för att vi är på sjukhuset, sedan för att vi är på sjukhuset överhuvudtaget, sist med inte minst - att jag känner mig så ensam. Får man lov att svära? När man inte kan hålla sig längre. Jag är så förbannat trött på att känna mig ensam, så jävla trött att känna att ingen ser mig. Eller inte riktigt så. Folk ser mig, men de behöver inte mig i sina liv. Deras liv är proppmätta med befintliga vänner och andra relationer,  hur än man försöker lyckas man aldrig komma nära någon. Jag har lärt mig språket, har alltid tyckt att det är bra redskap att skaffa nya kontakter, relationer, vänner, nära vänner. Det ser inte ut som det behövs, helt värdelös redskap. Jag har alltid fått höra att jag är framåt och lätt att trixa fram nya kontakter, långvariga. Men inte här, det går ju fan inte. Nu är det slut på svärandet, hjälper inte ändå. Men vad är det som behövs för att nå fram? Man kan ju inte gå fram till var och en med frågan "vill du vara min vän". Även om jag gjorde det hade det inte hjälpt. Jag har försökt så många gånger nu, men misslyckats totalt.

Jag vet mycket väl att de bästa vänner får man när man är ung, i skolan osv. Jag har lyckats att få underbara vänner i mitt hemland även när jag blev äldre, inom mina jobb, helt fantastiska vänner. Men inte nu, varför? Jag kan inte säga att jag inte har någon att prata med, det är inte det. Men jag saknar så otroligt mycket en bra vän i mitt liv, eller vänner, som i torrt och vått ställer upp, att man känner sig hel. 

Varför? Vem kan svara mig på den här frågan? Varför är det så sjukt svårt att få en vän i Sverige!?????

Njuter verkligen

Det är så viktigt att ha vänner. Tänk hur ensamt och tråkigt det skulle varit utan dem. Sedan Lisa föddes träffade vi otroligt många underbara människor. Idag hade vi en jättemysig familj på grillkväll hemma hos oss. Tiden man tillbringade med dem flög iväg så fort och man hade en kanon tid tillsammans med mycket skratt och snack. De underbara stunder gör att man få super mycket energi som räcker länge. Och man längtar efter den möjligheten att få träffas snart igen. Tack, snälla, för en trevlig eftermiddag.
Imorgon ska vi åka på en ny aventyr och få träffa två av vara första vänner och deras barn som vi fick lära känna på östra sjukhus. Det kommer bli en kanon dag till, det är jag säker på. Och hur roligt det är för barn att kunna umgås med varandra. Sist men inte minst träffar vi ett par till med sina barn och det är återigen tack vare Lisa. ❤️
En super kul vecka och det tackar jag djupt för.
Natti

Vänner

Vad är vänner? Vem är det? Vad är skillnaden mellan en kompis och en vän? Finns det vänskap på riktigt? I vått och torrt? Kan man lita på de människor? Lämnar de en i ensamhet när de behövs som mest? Jag kan fortsätta på det här viset i evighet.
Brukar inte man säga att vänskapen testas när någon hamnar i en svår situation? Och där satt vi, jag och Mattias, en gång. Där sitter vi än men just då fick man se hur snabbt och mystiskt försvann vissa "vänner". Kan man kalla de för vänner? Ja, det kan man för att man trodde att de var det. Men det visade sig att de inte var det. Tyvärr. Eller absolut inte. Jag vet hellre att de inte finns längre  i vårt liv istället för att vi fortsatt vara vänner i ovetande att de inte var vänner till 100%. Det är så svårt att förklara. Men det känns att jag är beredd att vara själv, ensam istället för att tillbringa tid med folk som inte bryr sig som är vän när allt är bra, när allt är smidigt och lätt för båda parter.
Är man för hård? Är JAG för hård och kräsen? Skulle jag komma till mina vänner och var närvarande när jag mådde som värst, när jag grät så fort jag vaknade och slutade gråta efter jag somnat på kvällen? Skulle jag ringa och störa mina vänner när jag behövde dem som mest? Kanske det är så,  för att det inte fungerade tvärtom. Vi var på östra sjukhus i nästan tre månader när Lisa föddes och ingen, INGEN av våra vänner kom till oss. Ingen.... Folk knappt ringde. Undrar bara hur det skulle bli om Lisa inte överlevde och vi kom hem utan henne. Då hade jag inte öppnat min dörr till de där vänner som struntat i oss när vi mådde som sämst. Jag kan inte förstå i min vildaste fantasi hur folk tänker och hur de kan tycka att det är ok. Ville inte störa, hörde man ibland. Vadå, ville inte störa, vågade inte.... ORKA!!! Det måste vara så synd om er som inte ville störa, som ville ge oss utrymme i vår jobbigaste tid.
Den biten, vänskapen, kommer jag ha svårt med länge. Fixar inte lämna bakom mig. Det gör ont när folk säger att de inte har tid att ses, att det är ganska mycket som händer och sedan får man veta hur roligt de hade när de träffades med andra. Vissa har man inte träffat på över ett år och ärligt talat tror jag inte att vi ses mer. Vi är fortfarande "vänner" men den sorten som inte bryr sig. Ingen vågar att klippa av sista tråden....men det kommer...
Tack vare Lisa och Hirschsprungs sjukdom fick vi nya Goa vänner som vi är mycket rädda om. Och de är inga "vänner" de är VÄNNER. man kanske inte hinner ses och prata lika ofta som man vill eller kan men vi försöker i alla fall.
Det blev lite rörigt, lite komplicerade men jag kände att detta måste ut. Så nu, var så god. Det är inte lätt att få vänner men visade sig att vara så lätt att förlora de flesta.