Lisa's nya rum

Äntligen kan Lisa flytta till sitt nya rum i källaren. Där är det svalt och skönt på sommaren. För kalla vinter finns det värmegolv. Nu alla hennes grejor får plats och hon har allting nära sig. Saker faller på sina platser, det tar lite tid att bli klar med alla möbler. Här kommer det lite bilder på hur det ser ut. Resten kommer när rummet är helt klart.

När????

Idag känns allting jobbigt. Det känns att jag lever inte mitt eget liv, att mitt liv står och väntar på mig att få tag i det och leva. Jag är någonstans där helvetet tar aldrig slut, där tarmarna prolapserar, CVK går sönder, man får sepsis, där andra dör och det skrämmer livet ur mig. Barn ska inte dö, de får inte bara dö, de ska ju leva, bli stora, bli föräldrar och mycket annat. 

Där står vi på väntelistan och allt jag tänker på är ett telefonsamtal. Ibland tror jag att jag inbildar mig och att vi är inte ens där och ingen kommer någonsin att ringa. Jag inser att det tar på krafter och det suger livet ur mig långsamt men säkert. 

Inatt snarkar gumman brevid mig, imorgon blir det en ny CVK. Vi tackar den gamla för senaste året, den gjorde ett fantastiskt jobb och gav min dotter både näring och annat dropp. Tack för den möjligheten att få hålla mitt barn levande. 

God natt 

P.S.  Fick pvk själv, annars ville inte fröken få egen. ☺️☺️

Sov gott lilla ängel

 Jag har hunnit träffa en del människor, både barn och vuxna, sedan Lisa föddes. Vissa personer lämnat inga spår efter sig, andra har blivit goda vänner, och det finns människor som man inte hunnit lära känna, men man skulle gärna vilja det.
Idag har det varit en sorg dag, en dag som man trodde aldrig skulle komma. I två veckor jag jag gått och tänkt på att det skulle vända och den lilla underbara personen skulle komma hem med sina föräldrar.
Idag är det en tung dag som visar oss att allt kan hända, på ingen tid, att våra barn kan tas ifrån oss oavsett vilka duktiga och kunniga läkare jobbar med dem å sjukhuset. Idag hände det som skulle aldrig hända. Himlen tog tillbaka en liten ängel. Jag gråter och tänker på ängeln och familjen. Det finns inga ord.... Bara tystnaden.....
Vila i frid, underbara DU.

Skolavslutning

För tre dagar sedan pratade jag med Alex på väg till skolan
- älskling, det är ju skolavslutning på torsdag
- mamma, (paus), gråt bara inte.
Bara det gör att man börjar gråta. Lilleman är inte liten längre. Jag förstår fortfarande inte vart nästan sju år tagit vägen. Idag har vi haft helt fantastisk skolavslutning med underbara barn och sommarväder. Lisa följde med och stöttade mig. Hon ville så klart vara på scenen och sjunga med skolbarnen. Det fick hon tyvärr inte och det blev hon ganska sur över.
Efter skolan fick Alex välja ett ställe där vi skulle äta, Mc Donalds, och lite bus på lekplatsen efteråt.
Nu är det sommarlov, första riktiga sommarlovet för Alex. Heja, Alex!!

Det var inte vår resa

Om det händer saker, jobbiga saker, i ens liv, man ska alltid prata om det, eller åtminstone prata med sig själv för att kunna bearbeta det som har hänt.

Det som hände oss, känslorna som man hade och hur man mådde under en viss tid, svårt att förklara med ord. Att säga att det var hemskt är fel, jobbigt - är för svag förklaring. Jag är praktisk som person och jag behöver exempel, som kan likna det man gick genom. Men jag hittar inget hur jag än vänder och vrider. 

Mest tänker jag på ett tåg, en viktig resa som man vetat om länge, drömt om det då och då, man visste att den resan kommer man göra, men när? Man har även börjat tro att när detta tåget kommer är man inte intresserad av att kliva på, för att det är för sent helt enkelt. Men ändå väntar man på perongen och hoppas att det kommer upp tid och ort. Det tar oviss tid att ta sig fram, men det man vet är att det är en farlig resa där allt kan hända. Eftersom man väntat så länge och tänkt på det för mycket, man känner sig hoppfull och tror på att man kommer fram. Så man lämnar den staden "Sjuk" för att komma fram till "Frisk". Man har gjort alla förberedelser, precis allt för att kunna vara med på tåget, och man känner hur tåget ökar farten, man ser träden och husen passera förbi. Man hinner tänka på hur man levt senaste åren i väntan på detta tåget som man inte trodde skulle komma i tid. Man försöker lugna ner sig, försöker sitta så bekvämt som möjligt, man kan inte slappna av för att hela tiden tror man att det inte är sant och man bara drömmer. Äntligen det är bara fem minuter kvar innan biljett mannen kommer fram. Jag ser honom prata i telefon och känner hur mitt hjärta börjar få ont om plats i bröstkorgen, den slår snabbare och snabbare. Den känner att något är fel. I samma stund kommer han fram och tittar i våra biljetter. Hans nästa ord vill man inte höra. "Jag är hemskt ledsen , men resan till ert ändamål var vi tvungna att avboka, det kommer fler tåg som tar er dit, en annan gång. Jag är ledsen. Tar den tiden ni behöver för att kliva av". Man känner hur man dör inombords, man var ju redan på tåget, tabeller visade ju att resan skulle ske, man har ju väntat på det som ingen annan. Hur? Hur kunde detta hända när man börjat sin resa till den Friska staden? Vi förstod att om vi inte klev av hade vi aldrig haft någon chans att komma fram. ALDRIG! Så vi packade ner allt som vi hann ta upp från våra veckor, samlade ihop våra trasiga känslor och lämnade tåget. Men inte perongen. Där står man igen och stirrar på tavlan som inte visar någon tid, inte ens dag. Och när vi får se det nästa gång vet ingen.