Blir bara bättre och bättre

Jag har kommit in i min tredje månad med Mamma Fitness. Tänker ibland varför behövde jag nå botten för att börja gå ner i vikt. Att jag lät mig äta så mycket att jag inte kunde fixa viktminskning på egen hand. Eller vad det bara så otroligt trögt att sätta igång, jag vet faktiskt inte. Nu betalar jag för att kunna äta mindre och nyttigare, träna hemma och må mycket mycket bättre än jag har gjort på länge. Jg har lärt mig massor på kort tid och den kunskapen är dyrbar, den ger mig tillbaka min hälsa, fyller på med ork och tron på mig själv. Det är absolut inte lätt det jag gör och vissa dagar är jobbigare än de andra, men jag ska nå mitt mål och hoppas verkligen att jag är framme innan den 23.09. Vill ju vara fin-fin på min födelsedag.
Och om  det finns tjejer, kvinnor som har slutat tro att det går att bli hälsosam och tränad, måste alla anmäla sig till Olga Rönnberg. För att det finns inte hopplösa fall. Man får gå efter motto "lyckas hon så lyckas jag" eller hur. Det finns så många exempel på hur kvinnor såg ut innan och efter, och ärligt talat, man tappar hakan när man ser vilka super, fantastiska resultat folk når.
Så jag säger bara, lyckas dem så lyckas jag. <3

Vänner

Vad är vänner? Vem är det? Vad är skillnaden mellan en kompis och en vän? Finns det vänskap på riktigt? I vått och torrt? Kan man lita på de människor? Lämnar de en i ensamhet när de behövs som mest? Jag kan fortsätta på det här viset i evighet.
Brukar inte man säga att vänskapen testas när någon hamnar i en svår situation? Och där satt vi, jag och Mattias, en gång. Där sitter vi än men just då fick man se hur snabbt och mystiskt försvann vissa "vänner". Kan man kalla de för vänner? Ja, det kan man för att man trodde att de var det. Men det visade sig att de inte var det. Tyvärr. Eller absolut inte. Jag vet hellre att de inte finns längre  i vårt liv istället för att vi fortsatt vara vänner i ovetande att de inte var vänner till 100%. Det är så svårt att förklara. Men det känns att jag är beredd att vara själv, ensam istället för att tillbringa tid med folk som inte bryr sig som är vän när allt är bra, när allt är smidigt och lätt för båda parter.
Är man för hård? Är JAG för hård och kräsen? Skulle jag komma till mina vänner och var närvarande när jag mådde som värst, när jag grät så fort jag vaknade och slutade gråta efter jag somnat på kvällen? Skulle jag ringa och störa mina vänner när jag behövde dem som mest? Kanske det är så,  för att det inte fungerade tvärtom. Vi var på östra sjukhus i nästan tre månader när Lisa föddes och ingen, INGEN av våra vänner kom till oss. Ingen.... Folk knappt ringde. Undrar bara hur det skulle bli om Lisa inte överlevde och vi kom hem utan henne. Då hade jag inte öppnat min dörr till de där vänner som struntat i oss när vi mådde som sämst. Jag kan inte förstå i min vildaste fantasi hur folk tänker och hur de kan tycka att det är ok. Ville inte störa, hörde man ibland. Vadå, ville inte störa, vågade inte.... ORKA!!! Det måste vara så synd om er som inte ville störa, som ville ge oss utrymme i vår jobbigaste tid.
Den biten, vänskapen, kommer jag ha svårt med länge. Fixar inte lämna bakom mig. Det gör ont när folk säger att de inte har tid att ses, att det är ganska mycket som händer och sedan får man veta hur roligt de hade när de träffades med andra. Vissa har man inte träffat på över ett år och ärligt talat tror jag inte att vi ses mer. Vi är fortfarande "vänner" men den sorten som inte bryr sig. Ingen vågar att klippa av sista tråden....men det kommer...
Tack vare Lisa och Hirschsprungs sjukdom fick vi nya Goa vänner som vi är mycket rädda om. Och de är inga "vänner" de är VÄNNER. man kanske inte hinner ses och prata lika ofta som man vill eller kan men vi försöker i alla fall.
Det blev lite rörigt, lite komplicerade men jag kände att detta måste ut. Så nu, var så god. Det är inte lätt att få vänner men visade sig att vara så lätt att förlora de flesta. 

Personal del 1

Det är alltid svårt att välkomna en människa i sitt liv. En ny person som har egna åsikter, brister, fördelar osv. Ännu svårare att välkomna en person som man inte vill ha i sitt liv men man måste, man är tvungen för att kunna orka, för att kunna klara av vardagen. Jag pratar om assistans, om hjälp som man, som vi behöver för att kunna fungera som andra gör. Eller visst, vi kan väl klara av utan hjälp med, vi är väl föräldrar till ett sjukt barn, som är vårt ansvar. Men hur länge fixar man det på helt egen hand - ingen vet.
Det stör mig att vi behöver hjälp. Jag är inte den personen som ber om hjälp, som tycker att det är ok att inte klara av saker på egen hand, men egna krafter, resurser eller egen ork. Det är jobbigt att erkänna att man inte kan vara tillgänglig 24 timmar om dagen i 365 dagar. Det är jobbigt att säga att man behöver hjälp. Ja, jag behöver hjälp.
När vi ansökte om hjälp på nätterna, kom en man från kommunen till oss och lyssnade på vad vi hade att säga. Resultatet av vårt möte konstaterades med behov av natthjälp 7 dagar i veckan. Personen lovade att skicka beslutet inom ett par dagar så att vi kunde få avlastning inom kort. Det gick två veckor och inget hände. Då ringde jag till honom och undrade varför det dröjde. Svaret kom som en chock, det var ett avslag. Han tyckte att vårt barn var vårt ansvar och eftersom alla barn kan vara vakna på nätterna så skulle vi inte få någon natthjälp. Är det sant?!? Jag kunde inte tro mina öron? Har alla barn (som är mycket vakna på nätterna) CVK och stomi, kräks i sömnen, får sepsis osv? Nää, jag tog det som ett svar och började tro att jag var en dålig mamma som inte orkade ta hand om min egen dotter. Jag ifrågasatte om ja var en bra mamma till mina barn eftersom jag tiggde om hjälp som andra klarar av utan större problem. Men nej, jag var ingen dålig mamma, jag var en mycket trött mamma som slutade sova när Lisa föddes, som visste att det inte var någon period då man sov lite.

Fortsättning följer.......

Jobbigt

Ska man skratta eller gråta? Vi har en ny natt personal hemma som går bredvid. Och jag har så svårt för nytt folk. Kommer hon att stanna eller bara provar på? Kommer vi att trivas med varandra? Tänk om hon somnar under sitt pass? Är hon noggrann? Kommer hon göra allt väl eller hon är slarvig? Är hon tyst på nätterna? Sådana frågor förföljer mig. Vi kan inte vara utan hjälp på nätterna men jag kan inte leva med folk i mitt hus frivilligt heller. Vissa dagar går det bättre, andra - sämre. De som har jobbat nu ett tag, trivs man med, då är man van med dem och har redan glömt att de känslorna hade man en gång när de börjat hos oss. Nu är allt på nytt, om och om igen.
Hur länge orkar man? När tar det slut? Förstår någon hur jobbigt det är? För personalen är det arbetsplats, för mig - mitt hus, min familj, mitt allt.

Ny säng - nytt rum

Förra veckan beställde jag en ny säng till min lilla Lisa. Det tog lång tid innan jag hittade den bästa och mest passande sängen efter våra och hennes behov. Vad vi har kämpat med hennes dubbelsäng som har köpte på Ikea för två år sedan. Det är en kanon säng men det känns jobbigt att behöva bädda den dag efter dag från en dubbel till enkelsäng. Och att behöva bädda om hela sängen när Lisa kräks på nätterna, det har inte varit lätt. Så nu, äntligen, får vi en säng som blir bra på alla sätt. Den är inte billig men är värd varje krona, hoppas jag. :-)

Det är ett danskt företag som tillverkar de fina sängarna och man kan få ett stort slott eller en koja säng, och mycket annat.

Endast två veckor till och vi får sängen hem. Jag ska se till att lite hyllor kommer upp i Lisas rum samtidigt som sängen bytes ut. Mer flickigt och lekfullt rum ska vår prinsessa få.

Jag googlade sängen på olika sidor och just den här sidan var mest prisvärd. I priset ingår allt utom frakt ( sängen, extra säng, madrasser och sängskydd). Varmt rekommenderar.


Barnsäng Deluxe