Träsket

Ja, nu går det så där bra för mig och träningen. Jag har varken gått upp eller ner, men det är ganska trögt med både maten och träningen.
Jag får sätta upp nya mål och kämpa vidare, för att jag är inte alls klar.  Men det måste jag bli när jag fyller år i september. Hot mama är ett måste. :-)

Det börjar bli farligt

Liam blir en  stor kille. Han ålar och är mer rörlig än förr. Det är ju mycket bra att han utvecklas som ett friskt barn. Men han börjar bli en aning farlig för Lisa, för hennes slangar, för hennes CVK. Idag fick han tag i den och höll fast så hårt han bara kunde. Som tur sprang inte Lisa iväg, annars hade vi behövt åka till Östra efter en ny CVK. Man får ha ett riktigt bra öga på lilleman tills han blir så pass stor att han förstår bättre.

Tokig i PoP kläder

Snart har mina barn endast PoP kläder :-) jag har blivit ganska tokig i det här märket och tycker att kvalitet är helt underbart.  Det är visst inte de billigaste kläderna man kan köpa till sina barn men med lite rea och speciella erbjudande fingerar det fint :-)

Den är så fin

Måste bara berätta och visa vilken underbar säng vi har fått hem. Den är värd varje krona och det viktigaste är att Lisa älskar den.
Jag rekommenderar den varmt till alla som behöver en bra och praktisk säng. 

Är den inte trött?

Är inte tarmen trött på att åka in och ut, ut och in? Eller jag menar, endast ut, för att in kan den inte komma på egen hand. Nu pratar jag igen om prolaps, "roliga" biten av Hirschsprungs sjukdom. Jag undrar bara hur många gånger kan tarmen vandra igenom sig själv innan den blir så dålig att Lisa är tvungen opereras igen. Hela förra året kämpade vi med ständig prolaps. Nu känns det att man är i samma sits igen. Min lilla Lisa, om man skulle bara kunna räkna under en och samma dag hur många gånger man kommer fram till henne och känner på magen i undran om allt är som det ska. Det är inte konstigt att Lisa inte orkar ha folk nära sig alla gånger, man är ju på henne hela tiden. Skriker hon, känner man på magen. Skrattar hon, gör man det igen. Och det är inte en och samma person heller som gör det, vi är flera och det känns inte rätt mot henne. Hur skulle vi känna oss om någon kom fram och tog på vår kropp varje kvart eller ännu oftare? Ja, vi skulle explodera inom kort och bad den människa sticka härifrån. Att Lisa orkar lär mig orka, att hon kämpar genom dagen vissa perioder, gör mig starkare på något konstigt men positivt sätt. För att om det inte var för hennes skull hade jag inte fixat det. För att det är förbannad svårt att leva med Hirschsprungs sjukdom, den osynliga diagnosen som är så tydlig och synlig för mina ögon och så blek och ofarlig för andras.