När mamma fyller år

Det är så viktigt att få känna sig behövd. Att kunna se hur mycket andra älskar dig och är måna om dig. Den typen av dagen hade jag för två dagar sedan, jag fyllde år, så det var min dag. :-)
Barnen börjar bli stora och förstår mer och mer innebörden med att fylla år. Alex gick till en blomsteraffär efter skolan och köpte blommor till mig som han fick välja helt själv (även om det var mormor som betalade). Han signerade kortet och var mycket stolt över det. Lisa gjorde två halsband och ett armband på dagiset och lade allt i en handgjord låda. Liam gav mig en annorlunda present. Det blev 38,5 febern och han fick stanna hemma med mig hela dagen. Det blev en mysdag för oss.
Jag märker att ju äldre man blir desto mindre man tänker på egna födelsedagar. Man har allt eller nästan allt, det är svårt att hitta på något som man vill andra ska ge dig som present. Jag älskar att fira barnens födelsedagar och jag lääääääängtar efter Liams kalas. I oktober blir han hela två år!!

En kanon dag

Idag har det varit en av dagarna som man vill att det upprepas om och om igen. Helt underbar förmiddag med barnen och vänner på Emaus. Och helt fantastisk kväll, vuxen kväll, i Göteborg på teatern. Det händer sällan, nästan aldrig, att allt går som på räls, men när det blir av, är man så glad och nöjd. ;-)

Barnen fick rida och det har de aldrig gjort förut.

 Jag och Mattias fick skratta i nästan tre timmar tack vare Henrik Dorsin och hans fantastiska föreställning "Näktergalen från Holavedsvägen". 

Rekommenderar varmt!! Det måste ses, lyssnas, skrattas tills tårarna kommer, tårkas och skrattas igen. Helt makalöst bra!!!

Nöjda och belåtna rullar vi hem. Natti

Min terapi - lekterapin

Jag ser tydligt hur jag använder mig av bloggen. Och nu behöver jag den mer än andra dagar.
När Lisa låg på sjukhuset förra veckan var vi mycket på lekterapin. Tack och lov att den platsen finns och inte bara för våra barn, men för oss, föräldrar, med. Åhhh, vad vi behöver den platsen för att kunna koppla av, bli distraherade, få möjlighet att tänka på något annat, bara vara. Att kunna gömma oss i leken från sjukdomar, operationer, mediciner och sjukhuspersonal.
När Lisa föddes kom jag dit med Alex, då var han bara 1,5 år. Ibland kom jag ensam för att låna leksaker, böcker, garn mm. Jag behövde ha någonting som kunde hjälpa mig överleva den svåraste tiden vi fick gå igenom när Lisa föddes. Nu går jag oftast dit med Lisa. Hon älskar att vara där, åka rullstol, pussla, spela piano, leka doktor. Hon glömmer allt, att hon har ont och mår dåligt, leken läker alla hennes sår.
Så förra veckan hade jag min terapi som gav ett fint resultat. Bilden kommer inom kort. :-)

Till alla stomiopererade

Jag har fått ett uppdrag att kolla upp skillnaden mellan barn och vuxen vård när det gäller stomiopererade. Eftersom min relation med Lisas Stomiterapeut är helt fantastisk fick jag ringa henne och ställa lite frågor. Hon rekommenderade en sida på internet där finns all information jag behövde. Vill gärna länka den till alla som undrar över hur det fungerar kostnadsmässigt, produktmässigt, vem ansvarar för vad, vem kontaktar man osv.
Var så god, här , hoppas det hjälper er och ni får svar på era frågor.

Att göra fel

Vet ni vad som händer när man är trött? När man är så trött att allt man gör, nästan allt, görs på autopilot. Det är inte alls bra, för att då händer det att man gör fel. Man gör det som inte får hända. När hjärnan är med dubbelkollar man även om man är trött. Blir man övertrött finns inget som påminner om saker som måste göras, som inte får glömmas bort.
Och igår för tredje gången sedan Lisa föddes hände det igen. Man kopplade TPN påsar i fel pumpar. Inte bara man, det var jag som gjorde det, med egna händer. Jag glömde helt och hållet att kolla att allt stämde när jag var färdig män droppet. Vet ni vad som hände imorse? Nästan all näring fanns kvar i behållaren. Tur att Lisa får NaCl i ganska stora mängder under natten så att hon slipper bli uttårkad. Men näringen har hon inte fått. Det resulterar i att ingen går till förskolan, droppet kommer att pågå under dagen, så det blir tyvärr ingen frihet från den stora ryggsäcken heller.
Jag får så stora skuldkänslor. Omedvetet lät jag mitt barn svälta. Och det hjälper tyvärr inte att få säga "alla kan göra fel". Fel här, fel där, vad händer sedan?
Man lär sig av sina misstag, men inband gör man dem på nytt. Om och om igen. Man lägger delvis ansvaret på tröttheten som samlas på dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år. Men det finns alltid litet "men", som stör mig, som visar att även om man är trött, även om man har för mycket måste man tänka klart, finns inga ursäkter. Tröttheten får inte ta över.
Så idag är vi hemma, idag är det "droppetheladagendag".

Förlåt mig.....